2012-04-27 Mötesprotokoll

Protokoll för ESIL 27 April 2012

Protokoll fört vid allmänt sammanträde 2012-04-27 i Hörsalen, Biologihuset, Sölvegatan 35, Lund.

§ 1  Ordf. Mikael Sörensson hälsade de 21 närvarande (se gästbok) välkomna och förklarade sammanträdet öppnat.

§ 2  Föreningsinformation

  • 2.1 Vårens/försommarens exkursion planeras till Skäralid i Söderåsens Nationalpark lördagen den 2 juni 2012. ESIL har ansökt om insamlingstillstånd hos Länsstyrelsen. Besked har ännu inte kommit, men det ser positivt ut. Skulle tillstånd beviljas, är det förknippat med rapporteringsskyldighet, åtminstone för rödlistade arter. Insamlingstillståndet skall gälla 24 timmar, vilket ger möjlighet till ljusfångst under natten. Gunnar Isacsson föreslog samling 09.30 vid P-platsen vid Skäralid. Där ges en kort orientering över området. Därefter blir sannolikt Kopparhatten utgångspunkt för exkursionen.
  • 2.2 Vår tidskrift FaZett behöver fortfarande bidrag i form av manuskript och insektbilder. Förhoppningen är att första häftet av årgång 25 skall komma ut under sommaren. Bidrag välkomnas varmt!
  • 2.3 Sällskapets stipendier för 2012 utdelas till Christoffer Sjöholm för studier av skalbaggsfaunan i sislars gångar och bon i Bulgarien och till Alexander Berg för deltagande i stekelkurs i Toventorp. Sammanlagt stipendiebelopp som beviljats ur Sällskapets fonder är 12.000 kronor.
  • 2.4 Insekternas Dag arrangeras den 19 augusti 2012. Se även här ESIL:s hemsida för närmare information.

§ 3  Meddelanden

  • 3.1 Mikael Sörensson meddelade observationer/fynd i april 2012 i Sk. Fredriksberg, Köpingebro, NO om Ystad av antennmalen Adela cupralis och bandgökbi, Nomada signata. Den senare är boparasit hos Andraena fulva.
  • 3.2 Bo Olsson meddelade att han tagit en närmre titt på de humlelika bina hemma hos sig (§ 3, mom. d, i protokollet 12-03-30). Granskade belägg visade att det var mur(ar)bin av släktet Osmia.
  • 3.3 Linda Strand meddelade att körsbärsfuks, Nymphalis polychloros, enligt Artportalen anmälts som ny för Halland.

§ 4  Kvällens föredrag ”The Most Boring Specimen of the Museum”

Ordf. lämnade därefter ordet till sig själv och bytte snabbt skepnad från Sällskapets ordningsman till specialisten på skalbaggsvärldens småttingar – ptiliiderna – eller fjädervingarna. Så heter dessa miniskalbaggar på svenska. Titeln på Mikael Sörenssons föredrag var ”The Most Boring Specimen of the Museum”, en provocerande titel, lånad från en amerikansk populärvetenskaplig artikel om dessa obetydliga djur.

Att fjädervingar skulle vara tråkiga och utan intresse måste väl tillskrivas deras obetydliga kroppsstorlek. För små att taga notis om, som Linné säkert skulle anse! Trots litenheten återfinns den allra första porträttlika avbildningen av en ptiliid i baron Charles de Geers berömda ”Memoires pour servires de l´histoires des Insectes” från 1752-78. Det är utan tvekan en avbildning av en Acrotrichis-art, intygade Mikael, som nyligen förvärvat nämnda praktverk till sitt avundsvärt mäktiga entomologiska bibliotek.

Dels för att bespara sekreteraren arbete och dels för att se till att alla fakta stämmer, har Mikael haft vänligheten att ställa följande ”autoreferat” till vårt förfogande:

”Fjädervingar – PTILIIDAE – är en grupp av mikroskopiskt små, ofta mörkt färgade skalbaggar (längd: 0,35- 4 mm) som är spridda över hela jordklotet. De utgör en egen familj inom den extremt artrika överfamiljen Staphylinoidea (kortvingeartade) och är närmast släkt med vattenbrynbaggar (Hydraenidae). I Sverige förekommer 80 arter, i Europa ca 135 och i världen ca 650 fördelade på drygt 90 släkten. Medianlängden på svenska fjädervingar ligger kring 0,8 millimeter och kräver därför minst 30 gångers förstoring för att kunna artbestämmas. Fjädervingar livnär sig primärt av svampsporer och -hyfer och kan därför relativt lätt hållas i kultur på jästsvampar. Flertalet arter påträffas i mer eller mindre fuktig förna eller i ruttnande organiskt material (as, svamp, spillning, tång), men vissa arter är saproxyliska och lever under bark, i trädhål eller i murken ved. Några släkten (Actidium, Actinopteryx, Motschulskium) har koloniserat havs- och flodstränder och uppträder där i steril, solexponerad miljö nära vattenlinjen eller under tång. De allra minsta fjädervingarna – dvärgfjädervingar (Nanosellini) – är ännu längre gångna i specialiseringsgrad och påträffas främst – ofta kolonivis – på vedlevande tickor (Polyporaceae) i vars porer de ‘betar’ sporer. Europas minsta skalbagge – Ehnströms dvärgfjädervinge (Baranowskiella ehnstromi) – är exempelvis bunden till sälgticka (Phellinus conchatus) medan motsvarigheten i de norra delarna av Amerika – arten Cylindroselloides dybasi – enbart träffas i klibbticka (Fomitopsis pinicola). Några tropiska fjädervingesläkten har övergått till ett symbiontiskt liv med myror (bl.a. vandringsmyror) eller termiter. De tolereras av sina värdar och utnyttjar deras skydd för att hitta föda. Fjädervingar är som helhet en dåligt känd skalbaggsgrupp, och många arter återstår ännu att beskriva.”
Mikael tryfferade sitt föredrag med åtskilliga sällsynta porträtt av de herrar (det var ju alltid herrar på den tiden), som lärt oss om ptiliidernas systematik. Där sågs målningar eller atelier-foton av uppsträckta herrar med eller utan cylinderhatt. Från Sverige förevisades porträtt av legendarerna De Geer, Paykull, Ljungh, Gyllenhal, Thomson och en i detta sällskap oförskämt ung Mikael Sörensson. Ptiliid-experten Isaak Birger Ericson från Mölndal fick också ett omnämnande.
Därutöver fick vi från Norden bekanta oss med norrmännen Strand och Sundt samt finländaren Rutanen.
Från europeiska kontinenten dök Wilhelm Ferdinand Erichson, Victor Motschulsky, C. J. F. Gillmeister och Alphonse Allibert upp, alla experter på Trichopteryx, som just motsvarar våra dagars Ptiliidae, eller fjädervingar.
Från omvärlden i övrigt såg vi Henry S. Dybas och Colin Johnson samt överste Thomas Casey ända från USA. Den sistnämnde ägnade sig också åt ptiliider, men är tyvärr mera känd för att ha ställt till en hel del oreda vad gäller nomenklaturen bland skalbaggar överhuvudtaget. Vår urgamle ordförande i Sällskapet, Carl H. Lindroth var inte alls belåten med hans behandling av jordlöparna från Nordamerika. Men det är en annan historia.
Efter denna spännande utflykt i entomologins personhistoria, avtackades kvällens föredragshållare med en varm applåd. Frågestunden efteråt handlade mest om tekniska saker: hur gör man ett genitalpreparat på en bagge som är mindre än en millimeter lång? Svaret blev: övning ger färdighet! Till sist kom frågan upp om världens minsta skalbaggar, som lär ha de största spermier som påträffats i djurvärlden. De kan ju vara längre från huvud till svansspets än vad de producerande hanarna är. Hur många sådana jättespermier kan få plats i honans spermatheka?

§ 5  Med denna fråga obesvarad, gick mötesdeltagarna till den traditionsenliga eftersitsen med fika och tillbehör.

Lund som ovan

Thomas Jonasson, sekreterare