Öppnades mötet av ordf. Per Douwes Wedelin som hälsades 21 närvarande välkomna.

2.1.Entomologiska Sällskapets emblem i tyg att sy fast på t.ex jackan eller andra plagg kan köpas för 35 kronor meddelades av Magnus Wedelin. Det är en fördel att ha detta på sig av flera olika skäl, bland annat att man lättare kan komma i samspråk med folk som kan bli nyfikna på just märket, sedan kan en konversation om insekter underlättas.

2.2.Om mötesdagen har framförts att många gärna åker bort över helgen och då är fredagen ingen bra dag, istället kan en annan veckodag vara bättre, men vilken dag i veckan undrade ordf. Omröstning med handuppräckning gjordes, där man fick rösta på mer än en dag och denna utföll med må 7, ti 2, on 1 to 14,och fr 9 händer. Detta innebär att torsdagar kommer att bli den nya mötesdagen sista veckan  månaden i normalfallet. Dock kan annan dag väljas om så visar sig bättre av någon viktig anledning.

Informerade ordf. Per Douwes lite om verksamheten i huset Helgonavägen 3 som förr hyste det som kallades Zoologiska Institutionen. Nu är det bara vissa delar kvar, den gamla Entomologiska avdelningen som en del av Entomologiska muséet. Den gamla Anatomiska avdelningen är numera Funtionell anatomi och där bedrivs ganska mycket sinnesfysiologi, speciellt undersöks synsinnet hos insekter – och kvällens föredrag kommer att handla om fjärilarnas synsinne.

Kvällens föredrag om ”Fjärilars färgséende” med Almut Kelber som hör till den forskargrupp som studerar synsinnet hos speciellt insekter och då speciellt på fjärilar. Hon berättade på ett bra och inlevelserikt sätt om hur fjärilarnas ögon är uppbyggda hos dag- och nattfjärilar, hur några olika arter har visats reagera på olika färgade försöksblommor i laboratoriet, dels som nykläckta oerfarna dels som mer erfarna individer som fått försöka lära sig med sockervatten som belöning vid den ena av två färger. Dessa dessa och andra försök har visat hur väl fjärilarna kan skilja på olika färger och vilka färger som prefereras. De färger som undersökts är de som vi ser, samt också ultraviolett som fjärilarna ser men som vi ej har fotoreceptorer för. Flera års forskning har gett många intressanta resultat och bland annat visar det sig att nattfjärilar kan se i ”full färg” även i det vi normalt kallar mörker!
 Efter föredraget ställdes frågor av några medlemmar bland andra Christine Dahl och Per Douwes.

Avslutades mötet och fika följde.

Föredrag om ”Fjärilars färgséende” med Almut Kelber den 27 oktober 2006
”Colour vision in Lepidoptera” with Almut Kelber.

Olle Hammarstedts referat av kvällens föredrag om ”Fjärilars färgséende” med Almut Kelber som hör till den forskargrupp (på Helgonavägen 3) som studerar synsinnet hos speciellt insekter och då speciellt på fjärilar. Hon har tänkt prata om fjärilarnas ögon och dessas uppbygnad, om färgséendet och hur detta är uppbyggt, om nattfjärilarnas färgséende, lite om vissa dagfjärilars färgséende och lite till. En del olika arter av fjärilar har undersökts, bland annat riddarfjärilen Papilio aegeus som hör till fam. Papilionidae, stor dagsvärmare Macroglossa stellatarum fam. Sphingidae, Silverstreckad pärlemorfjäril Argynnis paphia och  Storfläckig pärlemorfjäril Issoria lathonia fam. Nymphalidae, samt en hel del till.
 Nattfjärilar har s.k. superpositionsögon som kan vara bortåt 1000 gånger känsligare för ljus än vad dagfjärilarnas appositionsögon är. Också dagaktiva nattfjärilar har superpositionsögon, då detta är en gammal karaktär som inte så lätt kunnat ändras under evoluitonens gång.
  Inne i en långsträckt fasett i en dagfjärils fasettöga finns ett antal membraner som absorberar ljuset. Olika typer av fotoreceptorer absorberar olika sorters ljus, inte bara för oss synligt ljus utan också en del av det ultravioletta ljuset. Rött verkar inte kunna ses däremot. Vårt ”fönster” i det elektromagnetiska spektrat, det för oss synliga ljuset ligger mellan 400 och 800 nm (=nanometer), medan dagfjärilarnas fönster kan sägas vara förskjutet åt det ultravioletta mer energirika ljusets håll. De uppfattar ljus mellan 300 till knappt 700 nm. De har liksom vi tre olika färgkänsliga ljuskänsliga celler som motsvarar våra ögons ”tappar”. Den ena ser ultraviolett ljus, en annan är mest känslig för blått ljus och en tredje är mest känslig för grönt ljus, men ser också en del in i de gula ljuset, men inte rött. För rött saknas receptor och därför ser de inte rött.
  Blommor som vi kan uppfatta som ganska mörka, kan istället ha ultraviolett reflektion och de syns då bra för fjärilarna. Om man använder en kamera med kvartsoptik som släpper igenom det ultravioletta ljuset kan blomman fotograferas med sin ultravioletta färg, så att man kan få ett intryck av hur den ser ut för fjärilarna – och det kan ge ett utséende ganska så olikt det vi är vana att se hos blomman.
  Färgséendet kan studeras genom att rutor målas i olika färger med eller utan belöning i form av sockervatten i ett hål i mitten av rutan. Om ett bräde med t.ex. 16 rutor används, kommer en ganska nykläckt fjäril av stor dagsvärmare Macroglossum stellatarum att flyga till blått. Får den sedan mat d.v.s. belöning i form av sockervatten genom ett hål  i den blå rutan, så  flög den alltid till blått härefter. Fjärilen har lärt sig att flyga till blått, men denna art flög också spontánt framförallt till blått helt oerfaren. Metoden med färger i rutor användes redan för hundra år sedan i Österrike (Karlv von Frisch 1914). En otränad fjäril i bur testades på två färger i taget så att ”alla” färgger till slut testats mot varandra. Det visade sig att 400 nm var en mycket attraktiv ljusfrekvens och den ligger mellan blått och ultraviolett, just där vårt mänskliga ögas fönster slutar, men där fjärilen ser ytterligare en bit in i det ultravioletta spektrat. En anna mycket mindre besökstopp visade sig ligga i det gulgröna spektrat på cirka 550 nm. Vilket gör att blommor med gulaktiga färger också besöks, men först i andra hand. För denna art är det framför allt blått som gäller.Även andra färger mellan 500 och 650 nm drog en del oträndade fjärilar, men den mest attraktiva färgen låg på gränsen till det ultravioletta ljuset med toppen på 400 nm. Att se och bli nyfiken på och dras till gulgrön färg kan vara viktigt för fjärilen eftersom mårorna som larven lever på som regel går i gulgrönt, t.ex. svinmåra Galium mollugo och gulmåra Galium verum.
 När sedan fjärilarna blev tränade – hade fått belöning i form av sockervatten – kunde de ännu bättre söka upp och besöka de färger de tränats på. T.ex blått missade de sedan i stort sett aldrig mot andra färger, medan det var besvärligare att lära sig skillnaden mellan gula och rödaktiga färger, där det mer var avgörande vilken ljusintensitet blomattrappen hade. Kanske ser dessa färger ungefär likadana ut för fjärilarna då till stor del samma fotoreceptorer ser och reagerar på dessa för oss ganska så olika färger.
 Häruppe i Norden finns mest blå blommor när fjärilen flyger, medan det i andra delar av dess utbredningsområde – neråt Afrika etc - även finns röda blommor som till stor del besöks och pollineras av vissa småfåglar som ser röd färg.
 Även i för oss mer eller mindre mörka miljöer ser fjärilarna bra och kan fortfarande skilja på färger i för oss i stort sett mörka miljöer! Många nattfjärilar flyger ju på natten och är blombesökare, så det har varit livsavgörande att kunna se bra när de är aktiva. Sådana halvmörka miljöer finns i djungelskogarnas nedre delar. Men även generellt i månljus och t.o.m. i enbart stjärnljuset ser fjärilarna förvånansvärt bra. Blått väljs rätt av fjärilarna fast det i våra ögon är snarats ”mörkt”, även lila färger fungerar, men grönt och gult och är värre att specifikt urskilja för fjärilarna i mörkret. En stjärnljus natt lyser ljuset med en styrka av cirka 0,0001 candela per m2 och en candela lär vara ungefär ”det ljus man får från ett stearinljus på 1 meters håll”. Flera svärmarearters syn och ögon har kollats upp mer eller midre, t.ex. dödskallesvärmaren Acherontia atropos, oleandersvärmaren Daphnis nerii, brunsprötad skymningssvärmare Hyles galii, vitsprötad skymningssväramre Hyles euphorbiae, ligustersvärmare Sphinx ligustri. 
Blåvingaranas m.fl. inom fam. Lycaenidae och andra skimrande fjärilarters inteferensfärger gavs en förklaring till på normalt sätt – att det finns ett antal ”horisontella” lager i vingarna där avstånden mellan lagren bestämmer vilka ljusvåglängder som kan komma i inteferens och reflekteras tillbaka – och skimra i t.ex. i blått som hos sälgskimmerfjärilen Apatura iris.
 Berörde Almuth också att det kan vara viktigt för fjärilarna att kunna se skillnad på gamla mörkgröna och unga gulgröna löv eftersom larverna utvecklas bättre och snabbare på unga löv vilka innehåller mer proteiner. De fjärilar som ser skillnaden och lägger äggen på de mer gulaktiga till gröngula unga löven får en snabbare och bättre utveckling på sina larver som både överlever bättre och blir kraftfullare – och i den följande generationen troligen blir mer framgångsrika om inte annat för att de kan producera fler ägg.
En riddarfjäril Papilio aegeus har fem olika ljuskänsliga receptorer, vilka var och en ”ser” olika delar inom det spektrum fjärilarna kan se, från energirikt ultaviolett ljus som en receptor ser, till övriga receptorer som ser övriga delar av det spektra fjärilar brukar kunna se, d.v.s. ner till gulaktigt eller orange, men sedan har denna art också en femte speciell receptor som ser röd färg, något som är viktigt för denna art att kunna se. Den är således lite extrautrustad, liksom andra Papilio-arter där genen för rödkänsligt opsin finns, men genen finns i lite olika former vilket ger vissa skillnader i vilket ljus receptorn sedan reagerar på. Papilio aegeus valde alltid rätt också när det gällde röd färg. En sydamerikansk art Heliconius erato kunde klara att skilja två åt rött gående färger på 590 nm och 620 nm. Hos denna art finns rött pigment i en del av ommatidierna. Detta röda pigment har setts mitt inuti ommatiderna,men i detta fall tycks det inte finnas någon speciell gen för rött, men det fungerar på något ännu okänt sätt ändå.
 Nu har Almuth nyligen gett sig på blåvingar vilka hör till fam. Lycaenidae. Tosteblåvingen Celastrina argiolus har visat sig ha 4 olika ljusreceptortyper. Puktörneblåvingen Polyommatus icarus ser blå och gul färg, men kan inte skilja på gul och röd färg. Hanen ser bättre än honan som i sin tur ser mer neråt – hon skall ju hitta värdväxten också. Dock hittas inte allt enbart med synen – ”färg är inte allt”, utan de luktar sig fram också - med luktreceptorer som sitter i antennerna. När det gäller att lära sig att det smakar gott, duger inte glukos som kan vara smaklöst för fjärilarna, utan det är fruktos och sackaros de känner smaken av och kan lära sig komma till. Efter en vecka har fjärilarna lärt sig att de får belöning på gul ”blomma” med sackaros.
 Stor dagsvärmare Macroglossum stellatarum går på färg och doft, t.ex besöks gärna kaprifol som inte är blå, men som i gengäld doftar ganska så mycket, samt besöks gärna fjärilsbuskens (=Buddleja´ns) blommor som är blå men inte doftar så mycket. Gröna blommor har dock inte alls besökts. Nästan alla blå blommor besöks och är oftast bra.
 Allmän snabelsvärmare Deilephila elpenor går på natten på doften till blommor och här betyder färgen inte så mycket, snarast skall blommor på natten ha en ljus färg som gör att de syns och kan urskiljas från omgivningen vilken som regel är mörkare.
 Ytterligare en hel del annat omtalades naturligtvis och visades ett antal diagram som visade hur väl underbyggda slutsatserna var mm. Daphnis nerii.
Föredraget var mycket intressant och lärorikt och bekräftade endel saker som fjärilsfolket nog haft på känn rent spontant, men här var det mer välunderbyggda slutsatser som till stora delar också var okänt för de närvarande som alltså tackar för ett intressant föredrag.

Frågade Per Douwes hur stor dagsvärmare besöker blommor i naturen? Gult och vitt är ju vanligt som blomfärger också? Almuth menade att blått var alltid bra i naturen, då detta syns bra och är en färg som oftast faktiskt är en blomma, t.ex Buddleja, att stor dagsvärmare ej besöker riktigt stora blommor. Olle Hammarstedt hade i år sett dessa i trädgården på bå Buddleja i flera exemplar, liksom många andra närvarande också på blålusern neråt syd och sydostkusten där de brukar kunna ses på under invasionsår, men också noterades ett par besök på helvita floksblommor, samt nere vid den skånska sydostkusten också ett par på kaprifolblommor.

Efter föredraget följde eftersits med fika och mingelprat.

Detta var Olle Hammarstedts lite längre referat av föredraget ”Fjärilars färgséende” med Almuth Kelber som under ett antal år har forskat om detta.